Dreaming season

I träningsväg råder det nu ”dreaming season”. I alla fall för mig. Det är nu man på allvar ska börja planera den kommande säsongen:

  • tävlingar ska man köra
  • tänkbara mål man har på tävlingarna
  • hur ska säsongen se ut träningsmässigt
  • vilka delmål man ska uppnå under träningssäsongen
  • vilka är mina svaga sidor som jag måste jobba extra på
  • vilka är mina starka sidor
  • finns det några speciella hänsynstaganden under säsongen

Det är ofta lätt att bara kasta sig in i träningen med hög motivation men utan riktiga mål. Risken är stor att man då tränar på fel saker, dvs det man redan är bra på eller tycker är kul. I slutändan blir det då slutmålet som blir lidande.

Detta var inga saker jag hade någon som helst koll på när jag körde min första klassiker och än mindre under min första Ironmansäsong. Mycket har jag läst mig till men den största källan till bättre förståelse för träningsupplägg fick jag under Triathlon Västs satsning Sub10 under 2011/2012. Här fick en triathlonneewbie ovärderlig hjälp av Wolffram och de övriga i Tränarrådet.

Har du själv tagit det stora beslutet eller funderar på att göra en Ironman i framtiden? Då har jag fyra snabba tips för att hjälpa dig på traven med att planera framtiden lite bättre:

  1. Gå med i din lokala triathlonklubb. Ställ frågor till och träna med andra triathleter. Alla delar mer än gärna sina erfarenheter kring träningen.
  2. Åk på ett eller flera träningsläger med erfarna instruktörer. Ett av de mer populära lägren är de som anordnas av Svenska TriathlonförbundetPlayitas. Eller varför inte WCTC här på västksuten i maj?
  3. Läs litteratur. Det var här som jag för första gången kom i kontakt med periodisering. Jag har läst många böcker i ämnet Triathlon men en som sticker ut i mängden är Joe Friels ”Your Best Triathlon” . Ska du investera i bara en bok i ämnet så rekommenderar jag denna varmt!
  4. Ha stöd för din Ironmansatsning ifrån nära och kära!

Speciellt den sista punkten är extremt viktig. Att göra en Ironmansatsning är egoistiskt. Oerhört egoistiskt. En stor del av din tid (och även din ekonomi) kommer att gå till träning, planering, vila (just det, vila) och allt annat som hör till. Är inte omgivningen (respektive, vänner, jobb m.fl.) med på noterna så kommer det  med stor säkerhet bli en jobbig upplevelse. Både för dig och för dem.

Jag har haft turen att ha både familj och arbetsgivare som står ut med mina upptåg (hoppas jag)… 🙂

Grattis på födelsedagen, Pappa!

Varken du eller mamma är inte med oss längre i det fysiska. Det blev jag påmind här om dagen när jag var på begravningen och minnesstunden av Kurt Durewall. Det var en vacker ceremoni och den blev väldigt mäktig av den stora mängd människor som kommit för att ta farväl av honom. Många människor som jag ser som en del av min familj var på plats och det var härligt att träffa alla igen trots omständigheterna.

Jag hade inte haft denna familjen om du inte hade tagit dig tiden att flera gånger i vecka köra mig till alla träningspassen. Jag hade inte heller haft denna delen av familjen om du inte pushat mig varje gång jag tappat lusten till att träna jiujistu. Det har format mig till den jag är idag, både jiujistun, vännerna och instruktörerna på klubben och allt du försökte lära mig på ditt charmigt barska sätt. Något verkar ju i alla fall ha satt sig. Jag har aldrig sagt det tidigare till dig men jag är evigt tacksam!

Idag har jag, på din 89-års dag, en alldeles speciell födelsedagspresent. Det hade varit trevligt att ge dig den medan du var i livet. Jag är dock övertygad om att både du och mamma blir lika överlyckliga nu som om ni hade varit här fysiskt. Vår familj ska bli större.

I maj kommer du och mamma blir farfar och farmor! Inte nog med det, min familj kommer bli många gånger större med Saras fantastiska familj. I bland är livet bra härligt!

Grattis på födelsedagen, Pappa!

Pappa

Tävlingshysteri och träningsmål

Det har under de senaste åren brett ut sig en tävlings- och träningsshysteri. Inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Hysteri är kanske inte rätt ord men det är nära nog.

Jag själv att kastade mig in i tävlingssammanhang för ca 4 år sedan då jag påbörjade min första En Svensk Klassiker. Det började som för många andra som närmade sig de runda 30. Och ”rund” var en helt korrekt benämning; lilla jag som började närma mig 85 kg och knappast rörde mig mer än på de jiujitsupass jag närvarade på. En sen kväll med alldeles ”lagom” mängd med rusdrycker fick jag och en god vän ifrån sexmästeritiden den ljusa idén att göra just en svensk klassiker.

Det var givetvis inte bara alkoholen som talade den kvällen utan det var en del andra bakomliggande faktorer som ledde till att det verkade som ett bra beslut just då. Formen var ju inte den bästa, ett längre förhållande hade kraschat och min far hade gått bort inte långt innan dess. Vid tillfället var jag föräldralös, boende i andra hand och hade inga direkta mål i livet. Till slut fick jag nog och kände att det var dags för en förändring.

Med målet i sikte började den ena förändringen efter den andra. Den mest märkbara var givetvis viktminskningen. Andra förändringar var att jag blev mer fokusera (både på jobbet och på fritiden), började äta mer nyttigt och genomtänkt och hade mer ork över huvudtaget (även om man ibland var rätt slut efter ett tretimmarspass på längdskidor eller cykel). Allt hängde givetvis ihop. En negativ förändring var plånbokens storlek. Det kostar att ge sig in i klassikersvängen. Har man inte kört den tidigare så får man nog räkna med att lägga ut runt 50.000 kr (utrustning, resor, boende och tävlingsavgifter). Dock så är det en struntsumma med tanke på vad jag fick i gengäld.

Genom att skaffa mig ett klart och tydligt mål (egentligen fyra) så lyckades jag att inte bara att klara min första klassiker (år 2010) utan även ändra min livssituation som jag inte var speciellt nöjd med. Nu säger jag inte att just en svensk klassiker är rätt lösning om man inte är nöjd med livet. Men att sätta upp klara och tydliga mål i livet är definitivt ett steg i rätt riktning.

Anledningen till att jag skrivet detta inlägg är att jag och min partner in crime från första klassikern (och några till) nu lyckats få platser till nästa års Vätternrundan, en tävling som sålde slut på strax över 10 minuter. 21000 platser! Nästa års Vasalopp sålde slut på 10 minuter och hela Vasaloppsveckan blev fulltecknad igår. Vi pratar om 66.800 platser! Det råder tävlingshysteri i Sverige.

Detta blir min 5:e och (troligtvis) sista klassiker även om jag har lärt mig att ”älska” varje del i klassikerserien. Det blir andra mål att jobba mot i framtiden, för vad är väl ett liv utan mål?

Kurt Durewall (1924 – 2013)

Jag har länge funderat på att starta en blogg och nu när saker och ting börjar hända i en rasande takt här i livet känns det rätt att sätta igång. Dock så var det inte tänkt att det skulle ske med ett mindre roligt inlägg.

Mannen som i väldigt stor utsträckning påverkat mitt och andras liv har gått ur tiden. Kurt Durewall, den svenska jiujistuns förgrundsfigur och grundaren av Svenska Jiujitsuförbundet, blev 89 år gammal.

Jag själv började träna Kurres jiujistu 1989 i Halmstadklubben JK Seisin. Det var mina föräldrar som tyckte att det verkade vara bra för mig som var liten och mobbad i skolan. Jag tragglade de olika teknikerna och under årens lopp fick jag allt större förståelse i Kurres (grund)princip som ligger grund för det vi tränar inom SJF.

Att med
minsta möjliga kraft
nå största möjliga effekt,
utan att förorsaka
smärta eller skada

För en oinsatt låter det kanske som tomma ord men dessa orden tillsammans med jiujistuns sex principer (mer om dessa i framtida inlägg) har till stor del format mig till den människan jag är idag:

  • Skydd
  • Balans
  • Rörelse
  • Bestämdhet
  • Mjukhet
  • Hänsyn

Kurt var för mig länge bara en legend som syntes på hedersväggen (kamiza) i dojon, i handböckerna man tragglade och på de läger man åkte som barn/ungdom. Det var inte förrän jag flyttade upp till Göteborg och blev mer aktiv inom förbundet som instruktör som jag lärde känna den fantastiske Kurre och hans livskamrat Marja. Sedan dess har det blivit ett oräkneligt antal samtal om jiujitsu, träning och livet i allmänhet både på och utanför mattan. Jag kommer att sakna dessa.

Mina tankar går till Marja, som förlorat sin livskamrat, och Kurres nära och kära som förlorat en familjemedlem. Jag själv känner en stor tomhet men är fast besluten att föra Kurts tankar och idéer vidare i en anda som är värdig honom. Jag kommer att minnas all den kunskap, erfarenhet och glädje som som Kurt själv och hans visioner gett mig. På detta sättet kommer han att leva vidare för evigt.

Domo arigato gozaimashita

Kurre på Sommarlägret 2011

Fofograf: Johan Flakberg

Kurt Durewall 1924.04.09 – 2013.10.28